Back from the jungle..

Det regnar en massa, och sa regnar det lite till. Vet inte hur lange regnperioden drojer men man borjar trottna lite.

Igar tog vi oss till ett stalle som heter Coroico. Ligger ungefar 3-4 timmar fran La Paz. Pa vagen dit sag vi en hel del turister som cycklade ner for vagarna. Vagarna ar inte direkt de basta och man blir ju lite radd for att falla. Men resan gick bra och det var snorvarmt dar, halvtropisk varme och kladerna sog sig nastan in i kroppen. Sag en hel del ornar, kolibris och en ko pa en fotbollsplan. Forsokte fota kolibrin men det ar inte sa enkelt, hann knappt se den i sokaren. Fatt nagra konstiga insektsbett, det gor inte ont men det kliar och har svullnat upp lite. Vi hittade ocksa en tysk restaurang. Bra dar, en tysk restaurang i Bolivias djungel som spelar japansk musik. Agaren var tysk och foklarade att han bott dar i 10 ar och vagrar lamna stallet, han trivs val dar. Sen sag vi en turist med Foppa-tofflor. Det ar ok att vissa turister verkar tavla om vem som klar sig fulast men komma i Foppa-tofflor till Bolivia, det finns granser tror jag...

Nu hemma i La Paz, bland all trafik, ljud och Cholitas. Det kanns bra att vara hemma, vadret ar inte lika fint som i djungeln men har finns inga insekter som bits.

Gá pá mánen...

Vi tog en san dar liten buss, mot ett stalle som vi hade hort var fint att besoka (Valle De La Luna). Vi hade dock inte en aning om vad som fanns dar eller hur langt tid det tog att komma dit. Val framme visade det sig vara en "ga pa manen" vagar. Vagarna sag lite ut som blandning mellan okenlandskap och kratrar. Det var de mest konstigaste slutningarna jag har sett. Men det var fint, fanns andra turister dar och hettan holl sig. Pa vag hem ser vi att det aker forbi minibussar dar det star Zoo pa. Vi tvekar inte en sekund utan hoppar pa forsta basta buss. Det visade sig vara ett Zoo av storlek storre. Vet inte vilka djur som INTE fanns. Det fanns verkligen det mesta, tigrar, hastar och Condorer. Vissa av djuren led av betendestorningar pga av den lilla yta de fick vara pa. Andra var valdigt magra. Efter ett tag kom regnet och det borjade osa pa ordentligt.

Det marks mer och mer att karnevalen ar nara, det saljs alla sorters ballonger och vattenpistoler samt drakter av olika slag. Idag nar jag och Michelle gick pa en marknad fick vi en vattenballong pa oss. Tvá smaungar som stod och hade kul fran sin balkong.

Rökelse-Ritualen

Foto: Karolina Malm
Rökelse-ritualen som fungerar som en kroppslig rening.

Alasitas

Foto: Joel Alvarez
Idag har det verkligen varit kaos, det är nämligen idag de får för sig att sälja allt som finns att sälja fast i miniatyrer. De säljer små sedlar, små hus, bilar, pass. Ja, allt. Vill man ha mer pengar under året så köper man sedlar i miniatyrformat, ett hus? Samma sak där. Idag gick jag o Karro igenom en rökelse-rengöring av en indianpräst. Han bad en massa och så var det klart. Väldigt intressant faktiskt. Tills vi skulle betala och han krävde 3o bolivianos (25 sek) per person. Vi tyckte det verkade väldigt dyrt, sa det och gubben förklarade att det alltid kostade så. Han gick sedan med på 30 bolivianos totalt och sen frågade vi folk och de berättade att de betalat 3 bolivianos. Så kan det gå här. Priserna ändras väldigt fort beroende på vem som köper varan eller tjänsten.

Snart börjar i alla fall karnevalen och imorgon kommer en god vän från Sverige och hälsar på. Vi får se hur hon klarar höjden de första dagarna. Men det ska nog gå bra..

Barnhem - El Zapatito

Foto: Joel Alvarez
Bildspel

Det fanns väldigt många gropar på vägen, och en hel del hundar på vägen. Vi kom till slut fram till barnhemmet "El Zapatito" (Den lilla skon). Hade i bakluckan med mig en massa frukt, bröd och en hel del ballonger med tanke på karnevalen. Barnen kom ut så fort man närmade sig med bilen och alla frågade vad man hette och jag hade med mig något till dem. Bad dem hämta föreståndaren och gav honom påsarna så att en mer rättvis utdelning kunde ske.

Det finns inonficiellt 45 barn i åldrarna 2-18 år på hela hemmet, de har stöd för 30 men det kommer barn hela tiden. Det enda stöd de får kommer från en evangelist kyrka i USA, de har sökt statlig hjälp men byråkratin i landet är alldeles för långsamt. Vissa av barnen jobbar på dagarna och har hemmet som en övernattningsplats. De flesta har blivit övergivna, misshandlade och behöver därför hjälp. Polisen kommer ofta förbi med barn, lämnar dem där och tar sedan inget mer ansvar. De får en viss skolundervisning och föreståndaren berättade att ett av de äldre barnen till och med sökt sig vidare till universitet.

Några av dem har fortfarande trauman och är väldigt skygga, andra är väldigt nyfikna, frågar allt och vill mer än gärna vara med på bild. Det finns en enda flicka på hela hemmet. Sara, hon är 10 år och bor där med sina yngre bröder. De har också en hel del hundar som mer än gärna är med på fotbollsmatcherna som utövas bland barnen och personal.

Bildspel från barhemmet

Back in La Paz

Gårdagen var lugn, det enda som hände var att jag tog mig till en fotbollsmatch. Har inte en aning om vilka som spelade eller vilka som vann. Hamburgarna de sålde var dock väldigt goda och något slags kött var det i alla fall. På väg till hotellet ser jag hur en pickup närmar sig, där bak är det fullt med ungdomar och jag hinner bara se hinken. Plötsligt står jag där, med vatten över hela mig. Hela jag är blöt. Som tur är det bara ca. 100 meter till hotellet och de i receptionen står redan utanför hotellet. Och vad har de i händerna, jo, vattenballonger. Och likt små barn står de där och kastar på hotellet mitt emot. En underlig syn, men de verkade i alla fall ha väldigt roligt.

Sista dagen i Cochabamba, det har regnat en massa och sen har solen synts till. Dagen var lugn och det var läggdags ganska tidigt. Dagen efter på morgonen ringer rumstelefonen på hotellet.

-God morgon, taxin du beställde till flygplatsen står och väntar, kommer du snart, säger receptionisten.

-Men klockan är ju bara halv 7, jag sa att jag ville ha den 7 svarar jag.

-Men taxin är här nu, kommer du?

-Jag vill ju ha den klockan 7 inte innan, jag håller på och packar.

-Vad ska jag göra med taxin då?

-Be honom vänta eller låt honom köra i cirklar ett tag, jag vet inte vad han ska göra, jag vill ha den kl 7!

Det är väldigt underligt här, antingen använder folk sig av "hora boliviana" (boliviansk tid) och kommer minst en timme senare än det man har bestämt, till möten och sådant. Men vad hände nu, var taxichauffören full eller? Komma en halvtimme tidigare.

På flygplatsen var det fullt med folk, en massa turister och en massa affärsmän, inte så många bolivianer dock. Tycker alltid det är lika kul på flygplatserna här. Istället för de där tunnlarna man går igenom för att kliva på planet som man är van vid så går man istället ut på banan. Där står en massa militärer och vinkar fram en, där står också planet och man går upp för några trappor för att komma in. Under den lilla biten på banan så tar jag fram kameran och börjar fota, tills jag ser att en av soldaterna nästan springer mot mig och pekar på kameran.

"Nu fan tar han den", tänkte jag.

Men han skrek bara att man inte fick fota och så fick jag gå vidare.

Nu sitter jag på ett kontor i El alto, de haglar utomhus och det spöregnar. Det sjuka är att i La Paz - city som ligger ca 20-30 min härifrån så är säkert vädret helt annorlunda.

Väntan

Foto: Joel Alvarez
Han satt ensam på en parkbänk. Väntade han på någon eller satt han i sin ensamhet nöjd med tillvaron? Och vad tänker han, är han ledsen eller glad eller bara trött? Berätta vad ni tycker. Kan tillägga att bilden är tagen med en tele-glugg och mannen såg mig aldrig.

Vatten och ballonger

Det känns i luften och i omgivningen, folk ser sig om och verkar lite mer nojjiga än vanligt. Det är nämligen Karneval på gång vilket betyder att du kan bli blöt vart du än är. Det hela går ut på att kasta vattenballonger på folk som går förbi, ute på stan eller på de som sitter i sina bilar. Ingen går säker. Speciellt tjejerna som får ta emot en massa ballonger hela tiden, en tjej hade till och med blåmärken, så hår kastar folk. Och så finns det de som inte kastar några ballonger, de står istället på balkongen och häller hinkar med vatten på förbigående. Har aldrig vart med om något liknande. Idag hann jag se en ballong som kom flygandes exakt med några centimeter ifrån mitt ansikte, den flög förbi mig och small mot en vägg, det stänkte lite på mig men tänk om den hade träffat sitt mål, mitt ansikte.

Annars är allt bara lugnt, det blir bara varmare och varmare och folk är ivriga inför Karnevalen som börjar den 1 februari.

Kontakt?

Folk har frågat hur de kan få kontakt med mig.
Antingen via mail som jag försöker kolla en gång om dagen eller mitt bolivianska mobilnummer.

info@joel-alvarez.com
+59170543856

Saft, någon?

Landade här i Cochabamba igår kväll, flygresan tog 30 min istället för 7 timmars bussfärd. Allt gick bra och kom sedan på att jag haft en påse med coca-blad i jackfickan hela tiden, genom tullen och allt. Påminde mig själv sen i vilket land jag befann mig i och blev åter lugn.

Här är det 28 grader varmt och solen bränner. Hittade ett schysst hotell med varmvatten mitt inne i city. Här är det verkligen varmt ute och de har varmvatten, i La paz är det kallt ute för det mesta och vattnet är iskallt. Där gäller det att ha tur eller vara skicklig med duschkranen så att det kan det bli någorlunda ljummet.

Har idag följt en musikgrupp vars medlemmar är mellan 14-19 år, det är folkmusik som gäller och eftersom alla gruppmedlemmar är söner eller brorsöner till det här lokalt och internationella musikgruppen Los Kjarkas så har deras musikarriär gått väldigt fort framåt. Fotade dem under en radiointervju och intervjuade sedan några av medlemmarna. Deras manager och hennes vän frågade mig sedan om jag ville med till en nyöppnad bar/ölhak som låg en bit utanför city. De hade inte heller vart där förr så vi tog oss dit för att utforska stället. Kommer in och det är svinäckligt där inne, alla är verkligen väldigt fulla, en ligger på golvet, en annan ligger över bordet och sover. Managern + vän börjar bli väldigt iaktagna, några pekar, en visslar till och med. Stället kändes inte alls bekvämt så vi tog oss därifrån. Vi hittade ett snabbmatställe, beställde burgare och drack sedan saft istället...

Polisen

Foto: Joel Alvarez
Utanför presidentpalatset stod de där beväpnade och avlägsnade alla som inte tillhörde pressen. Fick tag på ett pressleg och gick sedan in, har nu bilder på presidenten också...

Väntan

Sitter på flygplatsen i La Paz, ska till en stad som heter Cochabamba. Ska vara där tills på mån och åker sedan tillbaks hit.  Det är tydligen 28 grader varmt där. Nu ropar de på mig. Måste med planet...

Old man

Foto: Joel Alvarez
Aldre mannen som inte ville bli fotad men som jag anda hittade sen och lyckades fota...

Bilder

Har bestamt att fràn och med nu sa ska jag minst en gang i veckan ladda upp en bild jag har tagit. Kanner mig lite tryggare med att ta ut kameran, vet dock pa ett ungefar vilka stallen som den ej far synas pa...

For ca. 2 timmar sen var det sa varmt att man knappt ville ga ut, nu ar det sa mycket regn att man inte heller nu vill ga ut. En annan rolig grej ar att har i La Paz vid de storre overgangstallena sa star det ett gang "Zebror", alltsa folk utkladda till zebror. De ser ut som typiska maskots som man bara vill puckla pa, men de har ar jattesnalla, deras jobb gar namligen ut pa att hjalpa folk over vagen. De spanar, tittar runt och springer fram till nan som kan tankas behova hjalp och foljer med en over vagen. Jag sager bara tack, trafiken har ar inte att leka med.

Helg

Det har blivit sondag, och vadret ar tip top. Helgen har gatt ut pà sitta pa moten hela dagarna och sedan gatt ut pa kvallarna. Utestallena vi har vart pa ar rena turishak. Bara turister och andra utlanningar. Maten ar dock svingott och jag har till och med fatt dem att tillaga potatismos till biffarna. Allt ar mojligt har. Hosta? Ta dig narsta apotek och kop riktigt stark hostmedicin utan recept. Finns drive-in stállen dar man kan kopa sprit fràn bilen. Du koper, oppnar spritflaskan, tar en klunk och kor vidare. Inga bekymmer. Igar tog vi oss till ett stálle som var med "inhemsk". Det var en massa folk och en massa Regetton. Vi bestallde in en hink Cuba Libre, aaa, en hink. Pa vag till bankomaten hittade jag o Anna ett kebabstalle. Jag blev skiglad, Anna borjade skratta, vi bestamde oss for att fyllekaka dar men glomde sedan bort det. Hotellet stanger 01.00 utan undantag. Kanns som att vara 15 igen. Hittade ocksa en gammal gubbe jag ville fota, jattegammal och jatteslitna klader. Sa att jag gav honom pengar om jag fick fota, han nickade tog emot mynten men vagrade bli platad.

Diskriminering av det värsta slaget

En härlig morgon, solen börjar titta fram och biltutorna är tillbaka. Det känns bra, så bra att jag bestämmer mig för att gå upp tidigt och bege mig ut på jakt på något bra café, alltså ska den ha trådlös internet. Det finns ett flertal sådana här i La Paz, man ser bara turister inne i dem och därav är priserna skyhöga. Inte alls dyrt för oss men ändå galna priser för de som bor här. Hittar till slut ett ställe som heter Alexander, det står skyltat att de har wlan så jag går in. Beställer, plockar fram datorn och ingenting händer. Får min beställning, ropar hit servitrisen och frågar vad som är felet. Hon tittar lite snett på min dator och säger att de inte har stöd för Mac. Jag frågar varför och och den lilla servitrisen svarar att Mac-datorer har så dålig internet-konfigurering och funkar därför dåligt med trådlösa nätverk. Jag vet inte alls vad jag ska svara, hon ler och går sin väg. Det skulle inte alls förvåna mig om hon har någon dold doktorsexamen i bagaget. men att förolämpa Apple, vette fan...

Igår var vi ute och gick, och vi gick verkligen långt. Så långt att vi gick vilse men det var senare på natten. Under dagen besökte vi det svenska kontoret vi ska arbeta med, träffade på några svenskar och skåningar. På kvällen var vi tre personer som vandrade runt, vi kom till väldigt skumma ställen som jag inte skulle rekommendera någon alls att gå runt på ensam. En lite underlig grej var polisbilarna som patrullerar, jeepar med stående poliser, de är maskerade, det finns en kulspruta och de bär var sitt automatvapen. Man vet inte riktigt om man ska känna sig trygg eller mer rädd. En vacker dag ska jag få en bild på dem som ni ska få se.

Internet funkar alltså inte här, så jag skriver på anteckningar och laddar upp sedan. Har också köpt ett kontankort till mobilen så folk kan börja ringa mig, för att hälsa eller för att jävlas, upp till er. Ciao...

La Paz

Sitter på hotellrummet i La Paz och och skriver, man hör tutor, folk som skriker och folk som som visslar. Fast det är ändå tutorna som tar hem första pris. Folk tutar när de ska svänga, när de bromsar in, när en snygg tjej går förbi, ja. I stort sett hela tiden. Men de tutar inte när man går förbi vägen och de kommer i full fart, intressant tankesätt. Idag blev vår handledares halva fot överkörd av en minibuss. Som tur var var däcken väldigt dåligt pumpade så det gick bra och hon fick inte ens ont, blev bara en aning förbannad. Rätt så förståeligt.

Resan började igår och gick ganska problemfritt, all vår packning kom fram och när vi väl ska in genom tullen i Bolivia börjar polismannen jiddra med oss. Vi vet att som svensk så har man rätt till 90 dagars visum men han totalvägrade att ge oss det, blev till och med otrevlig och sa att 30 dagar räcker fint. Blev en diskussion och vi gav till slut med oss men upptäcker sedan att han har ju stämplat 90 dagar. Blev väldigt förvirrande och min slutsats är att han nog var full.

Vi landade här imorse och har sedan dess gått runt på stan, sett en massa torkade lamafoster, käkat världens största frukost, tittat på folk, blivit tittade och fått betala skoputsare så att de inte ska tjata om att få putsa våra kängor. Vi har ätit glass med sprit i, smakade mer sprit än glass men var helt ok. Ätit på en ganska fin restaurang och mått lite illa pga. höjden. Vi har knaprat höjdsjukepiller, drukit coca-te och köpt en påse cocablad som vi gått runt hela dagen och tuggat på. Det har blivit bättre men vi har fortfarande en konstig smått-illamånende-känsla. Känns som om man är bakfull, och rör man huvudet fort blir det ännu roligare...

Stressad och lika förvirrad som vanligt...

Nu har vi kommit så långt att det endast återstår 6 tim kvar i det här landet. Och som vanligt har det blivit så att man börjar packa i sista sekund. Egentligen har jag ju haft hur mycket tid som helst men nu blev det så här.  Så brukar det vara och jag klandrar mig inte.

Jag har packat ner kläder, strumpor, kameror och lite mer kläder. Till slut har man fått ner allt, känner stoltheten, får fram ett litet leende men ser då att det är hur mycket packning som helst. Vem ska bära allt det här, och får man verkligen ha med sig så mycket? Göra om och göra rätt och vidare sen till det roligaste, leta efter passet. Varför är den aldrig på samma ställe som där man lämnade den, eller åtminstone där man tror sig ha lämnat den? Hittar den till slut, känner mig färdig och ser att klockan är över 02 på natten. Vad var det som tog sådan tid?

Snart är det morgon och då är det dags att ta sig till flyget, checka in, spana på allt folk som ska resa. Försöka gissa vart alla ska och föreställa sig hur det skulle vara om man gick fram till någon och bytte biljett. Och till och med göra som så att man byter bagage också. Och varför inte byta pass också när man ändå är på gång?

Nytt år?

Ett nytt år har kommit, nya siffror att vänja sig till vid datumskrivandet. 2008 har börjat och den enda märkbara skillnaden är kylan, det blev kallare. Det kändes som en förbestämd handling från väderguden. Har man makten så varför inte...

Nu är det 5 dagar kvar och jag har nog fortfarande inte fattat att jag ska iväg än. Det mesta är klart men några enstaka saker måste införskaffas. Minneskort och ett batterigrepp till kameran. Höjdsjukepiller är nog bra att ha med sig, men tanten på apoteket hävdade att sådant inte säljs där och att dessutom är receptbelagt. Ska vi tro på henne?