Tatuering

Så här såg det ut när jag och David Tatuerade oss...

Foto: Joel Alvarez

Foto: Joel Alvarez

Foto: Joel Alvarez

Foto: Joel Alvarez

Foto: Joel Alvarez

Foto: Joel Alvarez

Foto: David

Foto: David

Cochabamba, La Paz, Copacabana, Peru, Copacabana

Oj vilka dagar.
Befinner oss just nu i Copacabana vid Titicacasjon. Ser mer ut som ett hav egentligen. Varit i Peru hela dagen men orkar inte skriva nagot om det just nu.

Hora Boliviana (boliviansk tid)

Har i Bolivia finns det något som heter Hora boliviana, (boliviansk tid) Den anvander de sig av hela tiden.. Ibland blir man forbannad pa den men ibland gillar man den.

Igar landade vi har i Cochabamba. Matens huvudstad. Flyget fran Sucre var valdigt sen, jag hade knappt sovit nagot, fick ga upp tidigt och sa ar planet sen. Idag skulle vi intervjua en valdigt kand artist-tant. Fick adressen hem till henne och hoppade in i en taxibil. Han hade inte en aning om vart det lag men anda sager han att han vet exakt. Han korde helt fel och vi tog en annan taxi, samma sak dar. Ibland undrar man verkligen vad som gick snett. Kom i alla fall en halvtimme sent men tanten var jatteglad att se oss, hade bara nagon minut innan avslutat en annan tv-intervju. Ibland passar den har "hora boliviana" fint... Ikvall ar det dags for rockgruppen Oil. Vi far se om de kommer i tid.

Fangelsebarnen som vi har forsokt samla in pengar till har gatt bra. Vi overlamnar pengarna pa mandag direkt till forestandaren pa centret.

Oroligheter?

Joel Alvarez
Folkomröstnings-dagen närmar sig. Folk går ut med facklor, spränger med dynamit på torget och kastar sten mot regeringsbyggnaden. Och de skriker slagord och kräver att presidenten ska avgå.

Blind och fattig...

Joel Alvarez
Vad gör man om man är en blind o fattig gammal indian?
Gumman sitter ofta på torget och tigger, hon har inga ögon alls, och hennes ansikte är sönderfrätt. Hon tigger för att överleva dagen.

Nytatuerad

Imorse fixade jag och David varsin tatuering. För min del blev det en drake som äter upp sin svans och David gjorde en som han hade ritat själv. Tatueringstudion var i samma skick o klass som hemma i Sverige, hygienen likaså. Det enda skillnaden var priset. Det kostar verkligen ingenting här. Tatueringarna blev skitbra och vi gav tatueraran en massa dricks. Det blev också en hel del bilder och de kommer snart upp här.

Hittade en tant utan ögon idag, hennes ansikte var sönderfrätt av någon slags syra. Bild på det kommer snart här också...

Kvarglömd bild från djungeln...

Foto: Karolina Malm
Hittade en bild som Karro hade tagit på mig ute i djungeln. Villa Tunari, knarkets huvudstad. Det fanns en massa drogkontroller med beväpnade militärer, fick också reda på att det är CIA som sponsar dessa ställen. Det sägs också att det finns amerikanska DEA agenter klädda som turister där.

Ut på landet...

Foto: Joel Alvarez

Foto: Joel Alvarez
Dagarna gått så himla fort, har knappt hunnit skriva eller lägga upp bilder. Vi har gjort en en massa saker. Åkt till Potosi, träffat gruppen Los Kjarkas, alltså de som gjorde Lambada låten. Vi har intervjuat några rockband, ett band var hur bra som helst medans det andra bandet var helt värdelösa. Han vi intervjuade var nog hög också under intervjun. Han visste inte alls vad han pratade om. Kvällen vi intervjuade det värdelösa bandet på den värdelösa krogen anklagade de oss för att ha snott spritflaskor därifrån. Ägaren krävde att få titta i våra väskor. Vi var i alla fall där till väldigt sent, ångrade oss sedan eftersom vi väldigt tidigt på morgonen därpå var tvungna att resa till Potosi för att gå på Kjarkas konsert o träffa bandet. Konserten var inte förens sent på natten och vi lyckades hålla oss vakna ännu en natt. Tidigt dagen därpå reste vi tillbaks till Sucre för att åka ut på landet med våra elever. Vi var då ganska trötta.

Vi har som sagt åkt ut på landet med våra elever, fotat en massa. Hyrde en lastbil som fick motorstopp mitt på vägen. Vi fick alla kliva av och putta på den. Det blev inte bättre för det så vi fick börja gå istället...

Foto: Karolina Malm

Foto: Karolina Malm

Det brinner ur shotglaset!

Äntligen hittat en lägenhet, den ligger mitt i city. Verkligen nära till allt. Där ska vi stanna i ca. två veckor till innan vi tar oss vidare till nästa stad.

Helgen har vart bra, haft en massa jobb hela veckan med våra foto -och journalistelever. De är duktiga och lär sig snabbt. Även en blogg ligger nu uppe med deras bilder: Estudiantes-periodismo.com
Vi har även två norska kollegor som arbetar med oss på organisationen. Och på lördagen var det dags att gå ut o festa tillsammans med dem för första gången. Det blev "The Rockers" och som namnet själv säger spelar de bara rockmusik, nya, gamla och jättegamla låtar. Varje gång man sitter där kommer det alltid fram folk som vill prata. De flesta är trevliga och vill bara öva sin engelska, vi vill öva på vår spanska. I lördags vart det då lite annorlunda, två sliskiga gubbar kommer fram och hälsar. Börjar prata jobb och ställer en massa frågor. Sen börjar de snacka skit om vår vår vän som är härifrån Sucre, frågar oss vad vi gör med den där "indian-bögen", att han inte har rätt att vara där osv. Vi bestämmer oss för att gå därifrån så fort som möjligt. Hittar snabbt ett annat ställe och vi beställer "överraskningsdrinkar" åt varandrade. Jag får så klart en brinnande shot.

Blåa eller gröna linser?

Sucre kan mer beskrivas som en väldigt stor by. Staden är inte stor och inte heller för liten. Husen är små och vita och staden har till och med smeknamet "den vita staden", inte enbart pga. av husen utan också pga. folket. Var man än går ser man propaganda för oppositionen och idag delades till och med flyers ut som krävde att regeringen ska flytta hit då detta är huvudstaden och ingenting annat.

Igår var vi på jakt efter linser till mig men samma sak här som i La Paz.
-Vi har tyvärr inga linser med styrka men vill du ha gröna eller blåa istället?
-Jag vill ha genomskinliga.
-De här blåa är nästan genomskinliga, det blåa syns knappt.
Ibland blir man galen på folk.
Som den dagen vi åkte till djungeln och bilen fick punktering. Föraren bad oss passagerare kliva av så att han kunde byta däck. Två tanter, och inte var de smala heller, vägrade kliva av. Till och med tanten med en nyfödd unge klev av med men inte de två tjocka bekväma tanterna. Vissa har antingen skit i huvudet eller huvudet i skitan...

Lugnet före stormen?

Foto: Joel Alvarez
Sucre är en fin stad förutom att igår så bröt helvetet löst. Tusentals personer demonstrerade på gatorna mot presidenten och hans så kallade "diktatur". Folk skrek slagord som "Evo Morales, aborto de Hugo Chavez" och andra saker som att vicepresidenten skulle vara bög. De krävde också hans avgång. Det var en hetsig och agressiv stämning i luften. Folk sköt i luften med signalpistoler, vissa barn grät och folk sprang. En tant kom fram och bad oss vara försiktiga, att det var farligt. Vi försökte leta upp någon restaurang med tv för att se på nyheterna och informera oss lite mer. Lyckades inte hitta någon och gick sedan förbi plazan där regeringshuset ligger. Demonstranterna hade samlats där utanför huset och skrek ännu mer slagord. Vi hörde några öronbedövande smällar och ser hur demonstranterna kastar chockhandgranater mot regeringshuset. Det smäller ett flertal gånger och bilar inom hundratals meters radie börjar tjuta med sitt larm. Vi anser att det nog är bäst att ta sig därifrån och tar oss på snabbaste sätt tillbaks till hotellet.

Foto: Joel Alvarez

Barn i fångeskap - BILDSPEL

Foto: Joel Alvarez
BILDSPEL FRÅN CENTRET

Karolina skriver:
Trötta efter en natt av dålig sömn kliver vi en måndag morgon på en stor och blå buss som står och väntar på oss längst med en trottoarkant i Cochabamba. I samma stund som vi kliver upp på bussen gnuggar vi envist bort sömnen ur ögonen. Plörsligt möts vi av glada rop och minst en miljon små ögon vänds åt vårt håll. Alla vill hälsa och sträcker fram små och ivriga händer mot oss samtidigt som röster börjar sjunga för fulla halsar tillsammans med lekledaren framme vid ratten.
Bussen börjar röra på sig och guppar tålmodigt fram över den ojämna asfralten. Runtomkring oss rör det ena yrvädret efter det andra på sig och riktar sina nyfikna ögon åt vårat håll. De vill veta vilka vi är, vad vi gör där, och framförallt hur den där stora kameran egentligen fungerar.
De flesta barnen på bussen är på ett alldeles strålande humör och sjunger glatt med i de av busschaffören påhittade visorna som handlar om allt mellan himmel och jord.
De skulle kunna vara vilka glada och ibland ledsna ungar som helst. Och de är precis som barn är mest, med den enda lilla skillnaden att de bor på ett av stadens två fängelser. För att mamma eller pappa har brutit mot lagen.

I Bolivia hör det inte till ovanligheten att hela familjer bor tillsammans på de minst tänkbara ytor i landets fängelser. När familjeförsörjaren plötsligt hamnar i fängelse har den övriga familjen oftast inget annat val än att följa med. För att de inte har råd med någonting annat. I Bolivia måste fångarna ofta betala dyrt för sin vistelse i fängelset och det är oftast den övriga familjen som har i uppgift att samla in de pengar som krävs.
Fängelserna i Cochabamba tillhör inte de värsta i landet. Här sitter bara småbrottslingar som har anhållits enligt lag 1008, lagen om narkotikabrott. I städer som till exempel La Paz där de värsta brottslingarna hamnar är fängelserna många gånger värre. Där är det dessutom ingen ovanlighet att små och oskyldiga barn bor under samma tak och precis tätt intill både mördare och våldtäktsmän.

Bussen stannar och släpper av den första kullen barn vid centret. Busschaffören Cayo ser glatt till att alla barn kommer av bussen, tillsammans med alla sina tillhörigheter. Några av de små knattarna håller varandra i hand och knallar tillsammans iväg mot husets ingång på andra sidan gården. När alla har kommit av bussen och in i huset är det dags för bussen att göra runda nummer två.
Tio minuter senare stannar vi vid vad som vid första anblicken tycks vara ett vanligt hus. Det står dock en beväpnad polis med militärgrön uniform utanför porten. När vi kliver in över tröskeln är det första vi får syn på ett stort galler och innanför det en samling människor, mestadels män. Vi fortsätter in i byggnadens kök där barn av alla de storlekar håller på att förbereda sig för avfärd. Vi får hälsa på några av mammorna till barnen vars ögon utrycker den starkaste form av tacksamhet. Inget barn ska behöva växa upp på ett fängelse och att centret betyder allt för både barnen och deras föräldrar råder det inga som helst tvivel om. Tack vare det har de möjligheten att i alla fall nästan växa upp som vanliga barn.

Barnen är ivriga att komma iväg och snart befinner vi oss på den guppande vägen igen. På väg till centret, där barn som annars skulle trängas om utrymme för lek på stadens fängelser, får den uppmuntran och uppmärksamhet som de så väl behöver. Där de får mat, hjälp med läxor och ständigt får höra att de är unika, fantastiska och själva besitter förmågan att bära sin framtid i rätt riktning.

CAICC (stödjande center för barn i fångenskap) är en fristad för ungefär 80 barn i Cochabamba. Centrets mål är att stärka barnens självkänsla såpass mycket att de inte tar samma väg i liviet som sina föräldrar. Tyvärr är centrets ekonomiska situation allt annat än bra och personalen, som till stor del arbetar volontärt, kämpar varje dag för dess överlevnad. Föreståndarinnan Veronica Bustillos de Guerra och den övriga personalen är dock noga med att inte låta några oroliga åsikter nå barnens öron. För barnen är centret allt, det absolut viktigaste de äger, och det märks på den energi, glädje, kreativitet och lärarlust som bor i minsta lilla vrå av det stora huset i utkanten av Cochabamba. Personalen håller Bolivias framtid i sina händer och gör enligt mig ett på många sätt viktigare arbete än de flesta av landets politiker.

Text: Karolina Malm
Foto: Joel Alvarez
BILDSPEL FRÅN CENTRET